Min och barnens blogg

Detta inlägg skriver jag mest för min egna skull så jag om några år kan läsa och minnas. Det verkar ju som att man med åren glömmer bort vissa delar av hur det var att föda.

Såå vi tar det från början.

Den 18/12-12 var jag trött, som vanligt. Jag unnade mig en extra lång vila på soffan sen skrev jag julkort och hämtade Kalle på dagis. Kvällen var som vanligt. Jag satt på golvet och lekte med lego och hade ont ont ont. Runt midnatt gick vi och la oss. En halvtimme senare  vaknade jag av att vattnet började sippra. Klockan ett började jag få småvärkar så jag ringde till Karolinska i Solna för att snicksnacka lite. Man tror ju att barn nr 2 ska komma med en faslig fart så jag ville vara ute i god tid så vi hann ringa barnvakterna. Återkom när värkarna kommer tätt, fick jag som svar.

Mange var informerad om läget så han tassade upp efter en liten stund och skrev klart de sista julkorten. Jag småskrattade mig igenom varje lillvärk och när de kom med 2-3 minuters mellanrum så ringde jag KS igen. De hade fullt! Så vi blev hänvisade till Huddinge. Barnvakterna var informerade och på väg så i väntan på dem tog jag en dusch och åt några mackor.

Jag tycker det känns väldigt personligt att ha en värk och det var inget jag ville att mina föräldrar (barnvakterna) skulle se. Om jag minns rätt så slapp de det. Eller kanske inte… Redan nu börjar minnet blekna.

Vi var i alla fall ganska snabba iväg. Men resan tog tid. Jag tvingade Magnus att köra väldigt sakta när han helst av allt bara ville gasa på. När vi kom fram till förlossningen så ville Magnus lämna mig vid entrén så han kunde åka och parkera. Nej nej, sa jag. Jag vill promenera lite. Så jag följde med till parkeringen sen fick vi gå typ 1 km. Det var kallt och jag tog mig fram som en snigel. Men tillslut var vi framme. Först fick vi vänta lite i ett rum för en första undersökning. Där var jag väldigt orolig för att de skulle skicka hem oss och be oss återkomma senare. Det var väl på gränsen men ytterliggare en promenad i sjukhuskorridoren gjorde susen och vi blev inskrivna.

Jag var tydlig med att jag ville ha ryggmärgsbedövning så fort som möjligt. Först var de tvungna att sätta en nål i handen på mig. När jag hör meningen: ”Oj, där gick blodkärlet sönder” så svartnade det framför ögonen på mig. Blekare än nånsin tog jag mig igenom några jobbiga värkar och lät personalen göra ett nytt försök på andra handen. Tillslut gick det bra. Då var det dags för själva ryggmärgsbedövningen. Det kändes ända upp i huvudet när narkosläkaren tryckte in nålen. Men vetskapen om att allt skulle kännas bättre inom kort övervann smärtan. Narkosläkaren var min bästa vän!

Det tog inte lång tid innan bedövningen började verka och jag kunde äntligen vila lite efter att ha stått upp nästan 7 timmar i sträck. Jag kunde inte hantera en värk om jag satt, det gjorde för ont.

Sen följde några timmar av total njutning. Jag pratade i tfn, lyssnade på musik, åt lite godis och mådde bra. När jag pratade med min mamma runt kl. 12.00 så gick vattnet på riktigt. Efter det började jag känna trycket neråt, det som inte bedövningen kan ta bort. Nu är det nära, tänkte jag. Hmm, det visade sig vara 8 timmar kvar.

Eftersom bedövningen inte längre hjälpte så mycket så behövde jag sysselsätta mig med nåt när värkarna kom. Så då tog jag till lustgasen. Lite koko i bollen blev jag och sa nog en del konstiga saker. Efter ett tag la jag bort lustgasen för jag kände inte riktigt att jag hade kontroll över läget när jag andades i masken.

Vid två tillfällen ville personalen att jag skulle kissa. Det gick inte så bra så de var tvungna att tömma mig. Fruktansvärt obehagligt och det gjorde grymt ont. 2 ggr utsatte de mig för detta och det var riktigt vidrigt. En annan grej som de utsatte mig för var när de la mina ben i benstöd och sen ”kastade” ner mina ben och sen tryckte upp de emot mig. Inget man skulle gråta för idag men då var det riktigt jobbigt.

Runt kl. 15 eller 16 var jag öppen 10 cm. Skönt att det går framåt. Men precis som med Kalle så hände det inget mer efter det. Jag var väldigt besviken. Det kändes som att det inte fanns någon plan. Jag sa till om att jag ville ha en plan. Jag ville hela tiden veta vad som skulle bli nästa steg. Tiden gick och personalen pratade om värkstimulerande dropp. Droppet sattes in men dosen var inte så hög så det gav inget. Det diskuterades en del i personalen och en läkare var redo för att komma in med sugklockan. Är man öppen 10 cm måste barnet vara ute inom 4 timmar annars blir det sugklocka och därefter snitt om inte klockan hjälper.

Jag fick vid flera tillfällen panik. Jag tappade kontrollen helt och började gråta. Det var svårt att komma tillbaka men när jag började ge mig själv instruktioner så blev det lättare. Så jag låg där och pratade med mig själv. Men det hjälpte.

Nångång mellan 19 och 20 så bestämdes det att barnet skulle tas ut med sugklocka. Det vällde in en massa människor. Nu jävlar kör vi!! Bedövningen hade släppt helt så det kändes som att jag skulle brinna upp. Läkaren placerade sugklockan på bebis huvud och sen slet och drog han och jag krystade och gav ifrån mig ett grottmänniskoliknande vrål. Jag var rädd, ledsen och taggad. Det var nu eller aldrig. Ett försök med sugklockan annars skulle det bli snitt. Men klockan 20.09 kom vi i mål! Lilla stora bebisen kom äntligen ut.

Vilken lättnad! Vilken lycka! Vilken känsla! Glädjetårar! Vår Maja!