Snart i mål!
Kalle och Filippa
Kalle har en dagiskompis som han tycker extra bra om. Hon heter Filippa. Jag kan ha nämnt henne tidigare. De leker bra och är måna om varandra.
Idag fick jag höra en sån söt sak. På 'vilan' hade Kalle legat och klappat Filippa på kinden tills hon nästan somnade. Sen låg de och höll varandra i handen och sov så. Det är ju så rart så man smäller av. Önskar jag hade fått se det.
Plötsligt händer det
På söndag åker Magnus till London och blir borta i fem nätter. Sen jag sa "ok" till resan så tänker jag väldigt mycket på hur den kommande veckan kommer bli.
Jag blev svettig bara vid tanken på att vara solo med kidsen så länge. Främst beror det på våra sovvanor. Kalle sover ju inte så bra och Maja kräver ju sitt.
Så jag har nu kallat in min familj. Kommer få hjälp fyra av fem nätter. Vilken enorm lättnad!! En natt tänker jag dock ta helt själv för att testa och "anta utmaningen". Det får gå som det går.
Vi har testat lite här hemma inför denna natt. Jag har försökt natta Kalle samtidigt som Maja hängt på armen. Mange har försökt natta om Kalle med Maja på armen och jag har försökt amma samtidigt som Kalle ligger bredvid och sover. Totalt misslyckat samtliga gånger. Men så idag hände nåt. Mange var på simträning så jag testade återigen att natta Kalle med Maja på armen. Å denna gång fungerade det! Det kändes så himla skönt. Så jag hoppas det går lika bra nu på fredag för då ska jag göra om det. Håll tummarna för samarbetsvilliga barn ;)
Familjefoto
Kosta pengar
Kalle brukar hänga med mig i badrummet. På handfatet har vi en tvålpump som är väldigt rolig att trycka på.
- Nej, Kalle. Sluta trycka ut tvål. Tvålen kostar pengar.
De meningarna har han väl hört 1000 ggr.
Så nu när han står vid handfatet och pumpar ut tvål säger han samtidigt: - Kosta pengar, kosta pengar, kosta pengar :)
Snåljåpen
Här om veckan beställde jag gruppbild från Kalles dagis. Man kunde då beställa med en ram för 39kr. Bra deal, tyckte jag. Nej, ingen ram, sa Mange.
Igår kom kortet.
- vi får åka till Ikea och köpa en ram, sa Mange
- va, du sa ju ingen ram, svarade jag.
- det var ju från den där fotosidan jag sa nej till.
- den kostade 39kr!!!
- ja, å på Ikea hittar vi säkert en för 20kr. Då sparar vi 19kr.
Detta säger alltså mannen som typ hatar Ikea. Å tror han på fullaste allvar att vi enbart kommer lämna butiken med bara EN ram?!?!?! :)
Växer så det knakar!
På BVC igår visade vågen 4860 g och 57 långa cm.
Jag räcker inte till
Man hör ju ofta föräldrar prata om "det dåliga samvetet". Att man inte hinner med sina barn så mycket som man önskar.
Nu fattar jag vad folk pratar om.
Befinner mig just nu i ett läge där jag inte räcker till. Kalle är hemma från dagis då han är lite sjuk. Men inte tillräckligt sjuk för att nöja sig med att titta på tv. Så då blir det mycket tid i legolådan och leka kurragömma under täcket. När Maja hojtar efter mat uppstår en situation som är kaosartad. Kalle vrålar efter uppmärksamhet och Maja vrålar för hon blir störd av sin bror när hon försöker äta. Å efter ett tag vrålar även jag. Mysiga amningsstunder är sällsynta.
Kalle är även bra på att förstärka min känsla av otillräcklighet. Som igår när jag gjorde lunch. Då var jag dum som stekte köttbullar och inte läste Emilboken. Hann dock läsa några rader i boken men då vrålades det efter köttbullar istället. Å hux flux var det fel kanal på tv så då vrålades det om det oxå.
Stackars lilla Maja som bara får gilla läget. Hon förtjänar mer mys och gos än vad hon just nu får.
Någon som vet om de testat kloning på människor än? Eller vad en kock på heltid kostar?
Efter förlossningen och BB
Så kl. 20.09 kom hon äntligen ut. Det var väldigt många som fick ta del av hennes ankomst. Det kändes som att man hade en hel hejarklack av sköterskor, barnmorskor och läkare. Å Magnus så klart :)
Denna gång la de bebisen på mitt bröst på en gång. Kalle var de tvungna att direkt springa iväg med för han var lite seg i starten och kom i kläm. Men Maja började skrika inom loppet av några sekunder. Sen skrek hon i två timmar, konstant. Stackaren! Hon hade nog så ont i huvudet efter sugklockan. Kl. 22 fick hon en alvedon och den gjorde gott.
Efter det att Maja kom ut så var det ju bara "resten" som skulle ut. T.o.m moderkakan gjorde ont att klämma ur. Sen bad jag till all världens gudar att jag skulle slippa bli sydd. Jag ville bara bli lämnad i fred. "Misshandeln" av mina nedre regioner måste upphöra. Jag blev hörd och slapp sys.
Efter att vi hade landat lite och fått i oss lite fika så rullades jag upp till BB i en rullstol som nog varit med sen 1900-talets början. Haha! Den var bångstyrig och jätteranglig. Var på väg in i väggar och pelare vid några tillfällen. På BB togs vi emot av en snäll och ödmjuk kvinna som fick stor betydelse för mig några timmar senare. Vi fick ett stort familjerum och gjorde oss "snabbt" redo för natten. Så snabb man nu kan vara i mitt skick.
Maja var rätt gnällig när hon låg hos mig och jag var rätt gnällig jag med. Så Magnus fick ta första natten. Hos pappa Magnus gnällde hon minsann inte. Det kändes inte så jättekul att hon bara skrek hos mig men det var ju skönt att hon var lugn hos Mange för sova behövde vi allihop.
Mitt i natten vaknade jag till. Jag var törstig. Jag hade ett vattenglas inom räckhåll men jag hade inga krafter att lyfta armen och sträcka mig efter glaset. Jag hade inga krafter att röra mig ens en millimeter. Så jag låg där en stund och stirrade. Sen fick jag en massa hemska minnesbilder på hornhinnan från förlossningen. Jag kände att paniken var på väg tillbaka. Jag försökte väcka Mange med en väldigt ynklig röst. Tillslut vaknade han till och kunde larma. Då kom den snälla, ödmjuka kvinnan in. Vi pratade ganska länge och hon hämtade en massa dricka och mackor och värktabletter. Jag hade tur att det var just hon som jobbade den natten. Några nätter senare var det en annan kvinna som jobbade och hon var allt annat än ödmjuk. Hade det varit hon som skulle stöttat mig första natten så hade jag nog hamnat i en depression. Fruktsoppa och samtal gjorde susen och jag kunde sen somna gott. Även dagen efter fick jag upp hemska minnesbilder men de bleknade snabbt och nu tänker jag inte på förlossningen som något hemskt.
Vi stannade 3 nätter på BB. Jag gillar att glida runt där och leva i bubblan. Jag gillar även Landstingets fula sjukhuskläder. Mjuka och sköna. Mange gillar också deras sjukhuskläder och råkade kanske få med sig ett nattlinne hem. Mange hade nog gärna åkt hem efter 2 nätter. Men jag hade så svårt att ta mig ur sängen eller upp ur soffan att jag fick be om hjälp så jag bestämde att det fick bli 3 nätter.
Under BB-vistelsen upptäckte jag att Magnus lätt skulle kunna jobba på BB och hjälpa nyblivna föräldrar. Han skulle kunna bli amningsexpert och ge goda råd. Det var så tryggt att ha honom där. Han pysslade om Maja och fixade med allt. Jag tycker det är lite ”läskigt” med småbebisar första tiden. De är så sköra och små och pluttiga. Så Magnus får alltid vara den som gör allt först. Så står jag bredvid och ”lär” mig. Men Magnus skulle inte kunna ta några nattpass då är han mer som en zombie än som en trygg stöttepelare.
På lördag förmiddag åkte vi till Skogås för att hämta upp Kalle. Å på nolltid var vi tillbaka i verkligheten och vår nya vardag.
Förlossningen
Detta inlägg skriver jag mest för min egna skull så jag om några år kan läsa och minnas. Det verkar ju som att man med åren glömmer bort vissa delar av hur det var att föda.
Såå vi tar det från början.
Den 18/12-12 var jag trött, som vanligt. Jag unnade mig en extra lång vila på soffan sen skrev jag julkort och hämtade Kalle på dagis. Kvällen var som vanligt. Jag satt på golvet och lekte med lego och hade ont ont ont. Runt midnatt gick vi och la oss. En halvtimme senare vaknade jag av att vattnet började sippra. Klockan ett började jag få småvärkar så jag ringde till Karolinska i Solna för att snicksnacka lite. Man tror ju att barn nr 2 ska komma med en faslig fart så jag ville vara ute i god tid så vi hann ringa barnvakterna. Återkom när värkarna kommer tätt, fick jag som svar.
Mange var informerad om läget så han tassade upp efter en liten stund och skrev klart de sista julkorten. Jag småskrattade mig igenom varje lillvärk och när de kom med 2-3 minuters mellanrum så ringde jag KS igen. De hade fullt! Så vi blev hänvisade till Huddinge. Barnvakterna var informerade och på väg så i väntan på dem tog jag en dusch och åt några mackor.
Jag tycker det känns väldigt personligt att ha en värk och det var inget jag ville att mina föräldrar (barnvakterna) skulle se. Om jag minns rätt så slapp de det. Eller kanske inte… Redan nu börjar minnet blekna.
Vi var i alla fall ganska snabba iväg. Men resan tog tid. Jag tvingade Magnus att köra väldigt sakta när han helst av allt bara ville gasa på. När vi kom fram till förlossningen så ville Magnus lämna mig vid entrén så han kunde åka och parkera. Nej nej, sa jag. Jag vill promenera lite. Så jag följde med till parkeringen sen fick vi gå typ 1 km. Det var kallt och jag tog mig fram som en snigel. Men tillslut var vi framme. Först fick vi vänta lite i ett rum för en första undersökning. Där var jag väldigt orolig för att de skulle skicka hem oss och be oss återkomma senare. Det var väl på gränsen men ytterliggare en promenad i sjukhuskorridoren gjorde susen och vi blev inskrivna.
Jag var tydlig med att jag ville ha ryggmärgsbedövning så fort som möjligt. Först var de tvungna att sätta en nål i handen på mig. När jag hör meningen: ”Oj, där gick blodkärlet sönder” så svartnade det framför ögonen på mig. Blekare än nånsin tog jag mig igenom några jobbiga värkar och lät personalen göra ett nytt försök på andra handen. Tillslut gick det bra. Då var det dags för själva ryggmärgsbedövningen. Det kändes ända upp i huvudet när narkosläkaren tryckte in nålen. Men vetskapen om att allt skulle kännas bättre inom kort övervann smärtan. Narkosläkaren var min bästa vän!
Det tog inte lång tid innan bedövningen började verka och jag kunde äntligen vila lite efter att ha stått upp nästan 7 timmar i sträck. Jag kunde inte hantera en värk om jag satt, det gjorde för ont.
Sen följde några timmar av total njutning. Jag pratade i tfn, lyssnade på musik, åt lite godis och mådde bra. När jag pratade med min mamma runt kl. 12.00 så gick vattnet på riktigt. Efter det började jag känna trycket neråt, det som inte bedövningen kan ta bort. Nu är det nära, tänkte jag. Hmm, det visade sig vara 8 timmar kvar.
Eftersom bedövningen inte längre hjälpte så mycket så behövde jag sysselsätta mig med nåt när värkarna kom. Så då tog jag till lustgasen. Lite koko i bollen blev jag och sa nog en del konstiga saker. Efter ett tag la jag bort lustgasen för jag kände inte riktigt att jag hade kontroll över läget när jag andades i masken.
Vid två tillfällen ville personalen att jag skulle kissa. Det gick inte så bra så de var tvungna att tömma mig. Fruktansvärt obehagligt och det gjorde grymt ont. 2 ggr utsatte de mig för detta och det var riktigt vidrigt. En annan grej som de utsatte mig för var när de la mina ben i benstöd och sen ”kastade” ner mina ben och sen tryckte upp de emot mig. Inget man skulle gråta för idag men då var det riktigt jobbigt.
Runt kl. 15 eller 16 var jag öppen 10 cm. Skönt att det går framåt. Men precis som med Kalle så hände det inget mer efter det. Jag var väldigt besviken. Det kändes som att det inte fanns någon plan. Jag sa till om att jag ville ha en plan. Jag ville hela tiden veta vad som skulle bli nästa steg. Tiden gick och personalen pratade om värkstimulerande dropp. Droppet sattes in men dosen var inte så hög så det gav inget. Det diskuterades en del i personalen och en läkare var redo för att komma in med sugklockan. Är man öppen 10 cm måste barnet vara ute inom 4 timmar annars blir det sugklocka och därefter snitt om inte klockan hjälper.
Jag fick vid flera tillfällen panik. Jag tappade kontrollen helt och började gråta. Det var svårt att komma tillbaka men när jag började ge mig själv instruktioner så blev det lättare. Så jag låg där och pratade med mig själv. Men det hjälpte.
Nångång mellan 19 och 20 så bestämdes det att barnet skulle tas ut med sugklocka. Det vällde in en massa människor. Nu jävlar kör vi!! Bedövningen hade släppt helt så det kändes som att jag skulle brinna upp. Läkaren placerade sugklockan på bebis huvud och sen slet och drog han och jag krystade och gav ifrån mig ett grottmänniskoliknande vrål. Jag var rädd, ledsen och taggad. Det var nu eller aldrig. Ett försök med sugklockan annars skulle det bli snitt. Men klockan 20.09 kom vi i mål! Lilla stora bebisen kom äntligen ut.
Vilken lättnad! Vilken lycka! Vilken känsla! Glädjetårar! Vår Maja!
