Min och barnens blogg

Hittills känner jag mig rätt så nöjd med min graviditet. Jag är tacksam över att jag fortfarande kan sova på nätterna. Att jag fortfarande orkar leka och ta hand om Kalle. Har hyfsat med energi så jag överlever dagen.

MEN att ta sig till jobbet varje morgon känns som ett maratonlopp. Jag hinner inte gå många meter innan det börjar röra om i magen. Sammandragningar och mystiska småsmärtor. Går jag för fort så säger kroppen ifrån på en gång. Så jag har en maxhastighet som en snigel. När jag väl kommer fram till stationen är det dags att bestiga Mount Everest. Dvs gå upp för trapporna till plattformen. Jag flåsar och frustar som ett vilddjur. Ibland blir jag helt yr när jag väl tagit mig upp. Att få sätta sig på tåget är som den bästa belöning man kan tänka sig. Sen får jag vila i 25 minuter på tåget innan det är dags att kliva av och ta sig till kontoret. Samma procedur även här. Men när jag kommer fram till trapporna på jobbet så måste jag nu även ta hjälp av ledstången och liksom häva mig upp.

Får ofta kommentarer på mornarna; - Oj, va du ser trött ut!?

- Jaa, vem gör inte det efter ett maratonlopp.