Min och barnens blogg

Där vi bor känner vi oss trygga. Vi har portkod på ena sidan av huset och på den andra sidan krävs det att man har en nyckel för att ta sig in. Eftersom vi känner oss trygga är det inte så noga med ifall Magnus låser eller inte när han går till jobbet på mornarna.

Idag var en olåst dag.

Jag och Kalle var härligt nerkladdade med gröt och leverpastej efter frukosten så vi bestämde oss för att ta en dusch. (Jag stänger alltid toadörren så inte värmen ska försvinna från badrummet.) När vi stod/satt/låg i duschen så hörde vi en röst:
-Hallå!
-Nämen, kommer pappa hem, sa jag till Kalle. VI ÄR HÄR INNE, ropade jag.
-Hallå, hallå!
(Eeee, det där var INTE Magnus röst)
-VAAA, herregud, kom inte in hit!!
-OK, jag väntar utanför.

Paniken kom inte omedelbart. Vad skulle jag göra, liksom? Gå ut med schampoo i ögonen och slå ner gubben?

Efter ett tag kom det ett till 'Hallå!'.
Jag ignorerade. Jag hade ingen möjlighet att gå ut då heller. Jag hade inte så stor lust att möta den främmande rösten i bara en handduk.

När morgonrocken var på tassade jag försiktigt ut. Jag ringde Magnus, syrran, pappa, Lotten. Ingen som svarade. Jag ville ha någon med mig i telefonen när jag öppnade ytterdörren. Jag fick tillslut öppna dörren på egen hand. Ingen var där. Illa kvickt stängde jag dörren och låste den, så klart!

Vem var den mystiska mannen?
Vad ville han?
Varför fick han för sig att det var OK att traska in i vår lägenhet?

Jag får lite gåshud när jag skriver detta.
Från och med nu kommer vår ytterdörr ALLTID vara låst!