Min och barnens blogg

Nu ska jag berätta en lång, ganska ointressant historia för er om isterband. Men detta är min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill.

Vi tar det från början.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa så serverades det ibland isterband. Det var nog bland det vidrigaste man kunde äta tyckte jag då. Nu har ju jag en väldigt snäll mamma så hon brukade oftast passa på att servera detta när jag var på vift. Med åren har man ju ändrat sina smaklökar en del och nu kan även jag äta isterband med stuvad potatis. Jag tror att smaklökarna blir sämre med åren, därför tycker man fler maträtter smakar "bra" ju äldre man blir.

Idag har vi lunchbuffé här på jobbet. Det är ett gäng brudar på avdelningen som en gång i månaden tar med sig en massa "gott gott" med gemensamt tema. Denna månad är temat "svensk landskapsmat". För att få vara med i lunchbuffén måste man såklart bidra med något. För mig är det premiär idag. Jag grubblade länge på vad jag skulle ta med mig för rätt, jag fick t.o.m kalla in experttrupper (familjen). Tillslut bestämdes det att jag skulle steka på några isterband. Det blev även godkänt av mina kollegor. Så igår skulle jag sätta igång och steka dessa korvar och det var faaan svårt :-) De sprack och det läskiga innehållet som ser ut som maskar tittade ut. För att inte tala om hur mycket korvarna stökade ner i mitt kök!!! Jag har flått precis överallt i mitt kök just nu. På posten, på knivarna, på grytlapparna, på golvet, på kläderna, på Magnus m.m. Jag kämpade med korvarna länge, länge. Tillslut orkade jag inte längre, så då åkte de ner i matlådan. Jag vet inte ens om de är klara. Det får mina kollegor avgöra. De verkar ha mer erfarenhet av isterband.

En sak är iallefall säker. Jag ska ALDRIG mer steka isterband.